jamiejackman

Den tredje oktober var det sexton år sedan min dotter Robyns föddes. För sexton år sedan hon kom, efterlängtad och älskad. Storasyster hade väntat spänt och länge och var extatisk över vad som skulle komma. Ett par veckor innan förlossning var jag på ultraljud. Mumlande och prat över mitt huvud startade. Läkarna sa att de hade upptäckt ett hjärtfel men de kunde inte säga mer än så. Vad gör man efter ett sådant besked. Man fortsätter att leva, man fortsätter att tro på det bästa. Robyn föddes kort tid därefter. Jag tog emot henne själv, stående på knäna. Hon såg perfekt ut. Nio timmar efter hennes födelse fick vi beskedet- Tyvärr, det finns inget vi kan göra, Robyn kommer att avlida! Jag föll ner i ett tomt svart hål och allt började eka. Efter vad som kändes som en evighet lyfte någon eller något upp mig, till Robyn. Personalen på neonatal stötte och hjälpte oss. Mina föräldrar och syskon med deras respektive kom ner. Kuratorn kontaktade storasysters doppräst och ett nöddop genomfördes på neonatalen. Efter ett par dagar fick vi hem Robyn på permission, en sjuksyster från avdelningen kom för att hjälpa oss med medicineringen. Vänner kom för at stötta oss och för att se på det lilla underverket. Korta stunder kunde man nästan känna sig som en nybliven ung mamma. Korta stunder skrattade vi tillsammans, storasyster slog oss flera gånger i memory. Men maten smakade ingenting, den väntande tomheten fyllde min kropp. dagen innan Robyn dog ammade hon och jag såg in i hennes vackra bruna ögon, vilket visade sig bli för sista gången. Ett par timmar senare försökte vi ge henne lite vätska med sked. Men Robyns ögon var slutna och hennes armar hängde slött längs kroppen och ansiktet var blekt. På natten vaknade jag av Robyns tunga andhämtning, jag lyssnade på henne och smekte henne över kroppen och blundade. Någongång under natten föll jag i en lätt sömn, vid 05.05 vakande jag av Robyns stötiga andhämtning. Jag väntade på att hennes andning skulle lugna sig. Robyn drog ett par andetag. Jag väntade spänt. Jag lyssnade, lade mitt öra mot hennes lilla bröstkorg. Jag lade min kind mot hennes lilla näsa. Jag lade min hand på hennes varma huvud. Robyn hade tagit sitt sista andetag. Hon var död. Sakta försvann värmen från hennes kropp. Sakta kom tomheten över mig och mörkret sänkte sig över min själ. Mitt hjärtebarn var borta för alltid. Robyn föddes på en söndag och hon dog på en söndag. Robyn föddes tidigt, tidigt på morgonen och hon försvann tidigt, tidigt på morgonen.

Det barn som hade levt längst med samma typ av hjärtfel, hade levt tolv veckor. Jag åkte hem med förhoppningen att få ha Robyn hos mig i dagar, kanske till och med veckor. Jag fick en vecka. Det var en av de bästa veckorna av  mitt liv. Jag fick föda henne, jag fick amma henne och jag fick hålla om henne. Känna doften av henne, känna värmen från hennes kropp mot min. Jag tog emot henne.

Ett liv kan inte räknas i dagar eller år. Ett liv är en själ som har tagits emot och varit en del av någon annas själ. Robyn är en del av min själ och av storasysters själ och därför kommer hon alltid att leva vidare. Robyn lever vidare hos småsyskonen som aldrig fick se henne men som känner henne genom våra fotografier och berättelser.

Robyn Lemmikki, mitt hjärtebarn och mammas älskling.